Efter 25 yrkesverksamma år valde jag att omskola mig till ämneslärare och en stor anledning till det är att jag ville vara med och vända skutan, efter att ha uppmärksammat att kvalitén på nyutexaminerade civilingenjörer succesivt sjunkit under 2000-talet.
Sedan mitten på 1990-talet har jag som försäljningsansvarig för konsulttjänster varit delaktig i flertalet rekryteringsprocesser av nyanställda, där jag suttit i möten med många nyutexaminerade högskole- och civilingenjörer. Fram till uppskattningsvis 2005 har det aldrig varit några direkta problem med kunskaperna hos ingenjörerna eller deras prestationer när de väl blev arbetstagare. Men efter 2005 och framför allt under 2010-talet har jag märkt en en markant skillnad på ingenjörsprestationerna . Jag har erfaret att djupare kunskaper inom olika kunskapsområden blivit allt mer sällsynta men även att prestationsnivån från ingenjörerna har försämrats, vilket har varit lite förvånande eftersom universitetsutbildningarna inte torde försämrats i samma omfattning.
Efter att jag 2014 fick en lite djupare inblick i 2000-talets skola, av en vid tidpunkten gymnasielärare som numera är pensionerad, började jag förstå en anledning till varför skutan seglar åt fel håll. De under hela 2000-talet försämrade kunskapsresultaten inom skolan förvånade mig en del, men ännu mer förvånad blev jag över den nya låga informellt accepterade godkända nivån. Jag är uppväxt med den så kallade ”sorteringsskolan” med den normativa eller relativa betygsskalan, där betyget 3 var okej men inte ansågs som ett bra betyg. Beroende på vem man frågar motsvarar dagens betyg E, antingen betyg 2 eller 3 på den normativa betygsskalan. Den stora skillnaden är dock att betyget E är ett helt acceptabelt betyg i dagens skola som även många elever ”nöjer” sig med, medan betyg 2 på den normativa betygsskalan var ett dåligt betyg som de flesta elever var missnöjda med att få.
”Ni som bara siktar på betyget E, behöver bara…” har jag även hört fler mer än en gymnasielärare framföra. Så idag ”insorteras” egentligen ett stort antal elever med lärarnas goda minne, på en betygsnivå som för 30 år sedan inte hade varit en bra och helt acceptabel betygsnivå. Elever med mestadels betyget E från gymnasieskolan är förvisso behöriga att söka in på universitetsutbildningar, men förutsättningarna för att lyckas väl på till exempel ett civilingenjörsprogram är kanske inte de allra bästa med dessa ingångsvärden.
Men ännu värre är nog att många gymnasieelever anpassar sig till vad som skulle kunna benämnas som en allra minsta insatsnivå, där eleverna bara behöver uppnå kunskapskrav som är snäppet högre än underkänd. Det som borde anses vara absolut minsta möjliga kunskaper för att överhuvudtaget kunna anses vara godkänd, har blivit en helt acceptabel och en tillräckligt bra godkänd kunskapsnivå. Detta borde faktiskt anses vara ett brott mot läroplanen, vilket entydigt påpekar att elever ska erbjudas möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Jag anser inte direkt att relativa betyg borde införas i skolan igen, men min erfarenhet är att de erbjuder elever bättre möjligheter att ”utvecklas så långt som möjligt”. På både gott och ont var innebar det snittbetyg som enkelt beräknades, en sporre för de flesta elever att hela tiden försöka förbättra sitt snittbetyg och klättra uppåt på betygsskalan. Lite ungefär som när en golfspelare kontinuerligt försöker förbättra sitt handikapp, eftersom värdet på detta handikapp talar om hur duktig golfspelare personen är.
När denna minsta insatsnivå följer med eleverna in på universitetet, blir det med stor sannolikhet besvärligt för eleverna att klara universitetsstudierna. Och om dessa studenter klarar studierna på universitetet, så tenderar det nog att även här bli på en nivå med absolut minsta möjliga kunskaper för att överhuvudtaget kunna anses vara godkänd.
När detta har varit kompassriktning för skutan under 2000-talet, är det mer förståeligt till varför kvalitén på nyutexaminerade ingenjörer sjunkit. Förslag börjar nu komma om att byta betygssystem men här är huvudsyfte att inte sortera bort elever som ej klarar godkänt. Detta löser dock inte problemet med den nya låg och accepterade kunskapsnivån med betyget E. För att kunna lösa detta handlar det mer om att förändra inställningen hos eleverna och att få dem att vilja utvecklas så långt som möjligt, samt ge dem verktygen för att kunna göra det.
När gymnasieelever börjar nå så långt som de kan istället för att bara uppfylla minimikrav för kunskapskriterier i en läroplan och universitetsstudenter att börja studera för att uppfylla arbetsmarknadens krav, samt se höga kunskaper som ett konkurrensmedel mot andra arbetstagare och en lånenivåsättare……då seglar skutan på rätt kurs igen.
Läs även: Skolverkets och Skolinspektionens syn på Varför lyckas vissa skolor bättre?