MACHO, massive compact halo objects, är och var en av de första tänkbara kandidaterna till den mörka materien. MACHOs är kompakta objekt som är relativt svårobserverade beroende på vilket avstånd de befinner sig från jorden. MACHO består av baryonisk materia och utgörs av objekt som vita dvärgar, neutronstjärnor och svarta hål, samt röda och bruna dvärgar (Carrol & Ostlie, 2007). Författarna nämner att MACHOs även fungerar som gravitationslinser som böjer eller dämpar av ljus från en bakomliggande stjärna och på sådant sätt kan de avslöja sin existens, även om inte MACHOt i sig kan observeras. Att MACHOs kan identifieras indirekt bekräftades 1993 när det observerades en temperaturändring när en MACHO passerade framför LMC, Large Magellanic Cloud, informerar Carrol och Ostlie (2007) om. Författarna nämner dock att det verkar existera för få MACHO’s för att de ska kunna bidra till någon större mängd av den mörka materien. Författarna nämner även att sedan rymdteleskopet Hubble togs i drift har teleskopet upptäckt flertalet vita och röda dvärgar i Vintergatan, men teoretiska beräkningar visar på att även dessa dvärgar är för få för att kunna lämna något större bidrag till den mörka materien i galaxen. Carrol och Ostlie (2007) summerar att vita dvärgar kan bidra med maximalt 10 % av Vintergatans mörka materiehalo och röda dvärgar med maximalt 6 %. Författarna nämner även att bruna dvärgar, som har för liten massa för att fusion av väte i kärnan ska starta, anses utgöra en betydande del av universums vanliga materia. I många bruna dvärgar sker troligtvis fusion av deuterium och litium varvid de avger ett svagt ljus på synliga våglängder men eftersom som avstånden i universum är stora, är denna svaga strålning svår att upptäcka, enligt Carrol och Ostlie (2007). För att vätefusion i kärnan ska starta behövs en minimal massa på 75-80 Jupitermassor, annars uppstår en brun dvärg där dess minimala massgräns ligger på 13 Jupitermassor, enligt författarna.
En egen reflektion är att den procentuella andelen lyckade stjärnor i form av ingångstartad kärnfusion, blir väldigt avgörande kring huruvida den mörka materian möjligtvis kan bestå till stora delar av misslyckade stjärnor eller ej. Med den välkända liknelsen att de synliga stjärnorna bara utgör ”toppen av isberget” bör det finnas betydligt fler bruna dvärgar än lysande stjärnor och ännu fler himlakroppar som inte ens uppnått gränsen på 13 Jupitermassor. Misslyckade stjärnor skulle därav hypotetiskt kunna utgöra en betydande del av den mörka materian.
MACHOs i form av neutronstjärnor, extremt kompakta objekt med en liten radie, strålar oftast ut röntgenstrålning varvid de inte är helt osynliga och de ger sig givetvis tillkänna genom gravitationell påverkan på omgivningen (Carrol & Ostlie, 2007). MACHOs i form av stjärnstora svarta hål, är mycket svåra att upptäcka och dessa ger sig även enbart tillkänna genom deras gravitationella påverkan. Författarna tar även upp kandidaten binära supermassiva svarta hål, som cirkulerar runt varandra kring deras gemensamma tyngpunktcentrum, vilka många gånger producerar stark röntgenstrålning vilket gör att de kan upptäckas. Om dessa binära svarta hål även kommer nära varandra uppstår starka tidvatteneffekter som ger upphov till gravitationsvågor, vilka dock är betydligt svårare att detektera (Carrol & Ostlie, 2007).
Capistrano de Souza (2019) framför dock att utifrån galaxobservationer och beräkningar, kan galaxers mörka materiahalo bestå av maximalt 20% MACHOs och att de resterande 80% måste bestå av icke baryonisk materia. Matarrese, Colpi, Goroni och Moschella (2011) anser att den mörka materian inte kan utgöras av vanliga partiklar från standardmodellen, det vill säga baryonisk materia. Därav anser författarna att den att mörka materian är en helt egen pusselbit i det kosmiska pusslet som har en egen central roll inom partikelfysiken. Capistrano de Souza (2019) nämner dock att en nyligen framtagen hypotes av Frampton, framför att de komponenter som antas vara icke-baryoniska i den mörka materien, skulle kunna bestå av ursprungliga interstellära svarta hål istället men hypotesen är i dagsläget overifierad.
Fortsättning: Icke-baryoniska kandidater (ex.vis. WIMP, weakly interacting massive particles)